Ursprung

Precis som Labrador, Flat-Coated Retriver, Golden och Chesapeake Bay Retrievers, är Newfoundland och Landseer raserna ättlingar till den numera utdöda kanadensiska arbetshunden: St John’s Water Dogs. Dessa hundar varierade från medel till stor i storlek och var kraftfulla, kompakta och stabila ungefär liknande dagens Labrador Retrievers och Newfoundlands. Pälsen varierade från den släta pälsen Labrador har idag till den längre tjockare pälsen som ses på dagens Newfoundland och Flat-Coated Retrievers. Många av St John’s hundar hade vit bläs och större vita markeringar.  Av vattenhundarnas ättlingar finns  det vita endast i Newfoundland och Landseer raserna. St John’s hundar var kända för att vara vältränade, godmodiga samt stabila, de följde ofta med sin ägare på fisketurer i deras ekor. De tros var ättlingar till irländska, engelska, franska och portugisiska arbetande hundar som kom till New Foundland området i Kanada med invandrare, fiskare och andra vägfarare. Hundarna hjälpte till att simma ut med fiskenät och hämta viltfåglar till ägarna. Smidighet, intelligens, kraft och uthållighet samt deras förmåga att lära sig blev deras styrka och uppskattades av dess ägare. De blev kända som St John’s  Greater och Lesser Newfoundlands och nådde sin topp under 1700-talet, och har sen den tiden minskat i antal. Lesser Newfoundland utvecklades i England till dagens Labrador Retriever, medan Greater Newfoundland var kvar i Kanada och utvecklades till Newfoundland och Landseer-rasen. Lesser St. Johns hundar följde med på fågel jakt på land och i sjön medan Greater St John’s Water Dogs fick uppgiften att hämta nät och rädda drunknande simmare tillbaka till säkerhet på stranden eller båten

Runt slutet på 1700 talet importerades Greater New Foundlands hundar till England, där de blev en omedelbar succé. Den kompetenta och modiga hunden uppskattades särskilt av Edwin Landseer, en berömd målare som förevigade den svartvita i ett flertal målningar. Så småningom blev dessa svartavita hundar kända som Landseer hundar. Avvikelserna var fler än bara pälsen. Den kanadensiska grenen blev kraftigare i  benen, päls och kropp. De var också svarta, eftersom vita fläckar ansågs vara felaktigt. New Foundland hunden har också en kortare nos och är inte så energiska som den kontinentala Landseer-typen, som fortfarande var stora, högre och lättare i benen, de hade också en längre nos, var inte så kraftigt byggd, inte så tät och fyllig i pälsen och en hög energinivå. De tidigaste kullarna av den kontinentala Landseers kom i slutet av 1800-talet och början av 1900-talet till Holland och därefter till Schweiz. Utvecklandet av landseer-raserna i Europa gick dock långsamt och första världskriget fick det hela att stanna upp Men 1933 skrevs de första landseervalparna från kennel von Schartenberg in i stamboken. Utan den engagerade och målmedvetne uppfödaren Otto Walterspiel från München hade det inte funnits någon landseer av kontinental typ Rasen utvecklades vidare i Nederländerna och Schweiz. Utvecklandet av landseer-raserna i Europa gick dock långsamt och första världskriget fick det hela att stanna upp. Trots det skrevs de första landseervalparna från kennel von Schartenberg 1933 in i stamboken. Utan den engagerade och målmedvetne uppföda- ren Otto Walterspiel från München hade det inte funnits någon landseer av kontinental typ. 1960 blev rasen officiellt erkänd av FCI som en åtskild ras från Newfoundland. Den kontinentala Landseer benämns  också som Landseer ECT (European Continental Type). 

källa: Continetal Kennel Club och Svenska kennel klubben.