Hur 1700-talets St John’s Water Dogs blev 1900-talets Landseer
Nell, a St. John’s water dog, c. 1856
Hundarna var kända för att vara vältränade, godmodiga och stabila, de följde ofta med i ekorna på fisketurer där de bland annat hjälpte till med att simma ut med fiskenät och hjälpa personer som föll i vattnet. De tros vara ättlingar till irländska, engelska, franska och portugisiska arbetande hundar, som följde med invandrare, fiskare och andra vägfarare till Newfoundland i Kanada. Hundarnas smidighet, intelligens, kraft och uthållighet och förmågan att lära sig blev deras styrka. De blev kända som St John’s Greater och Lesser Newfoundlands och nådde sin topp under 1700-talet, och har med tiden minskat i antal. Lesser Newfoundlands utvecklades i England till dagens Labrador Retriever, medan Greater Newfoundlands var kvar i Kanada och utvecklades till Newfoundland och Landseer-rasen. Lesser St. Johns hundar följde med på fågeljakt på land och i sjön medan Greater St John’s Water Dogs fick uppgiften att hämta nät och rädda drunknande tillbaka till säkerheten på stranden eller i båten. Det blev en omedelbar succé runt slutet på 1700-talet då Greater Newfoundlandshund importerades till England. Den kompetenta och modiga hunden uppskattades särskilt av Edwin Landseer, en berömd målare som odödliggjorde den vit/svarta hunden i många målningar. Så småningom blev dessa vit/svarta hundar kända som Landseer hundar. Skillnader var mer än bara pälsen. Den kanadensiska grenen blev kraftigare i ben, päls och kropp. De var också svarta, eftersom vita partier ansågs vara felaktiga. Idag erkänns vit/svart Newfoundland som en del av rasen. Newfoundland har också en kortare nos och är inte så energiska som den kontinentala Landseer-typen, som fortfarande var stora, högre och lättare i benen, Landseer (populärt kallad sportvarianten av Newfoundland) har också en längre nos, är inte så kraftigt byggd, inte så tät och fyllig i pälsen och har en högre energinivå. De tidigaste kullarna av den vit/svarta Landseern (Newfoundland) kom i slutet av 1800-talet och början av 1900-talet till Holland, därefter till Schweiz. Landseer utvecklades vidare i Nederländerna och Schweiz. Utvecklandet i Europa gick dock långsamt då det första världskriget fick utvecklingen att stanna upp. Under mellankrigstiden 1918-1939 utvecklades Landseer vidare i Tyskland och 1933 skrev de första Landseer valparna från kennel “von Schartenberg” in i stamboken som “Landseer ECT” (European Continental Type). Utan det engagemang och målmedvetenhet som uppfödaren Otto Walterspiel från München visade hade det inte funnits någon Landseer av kontinental typ. 1960 blev rasen officiellt erkänd av FCI (Fédération Cynologique Internationale) som en åtskild ras från Newfoundland och benämns då som Landseer ECT (European Continental Type).Från och med detta växte både Newfoundland och Landseer i popularitet Med undantag för Storbritannien, erkände den större delen av kontinentala Europa rasen Landseer ECT. Kanada samt Storbritannien och Förenta staterna anser dem vara samma ras som Newfoundland, bara olika färger. Landseer ECT (European Continental Type) anses idag vara en Tysk-Schweizisk ras. källa: Continetal Kennel Club och Svenska Kennelklubben.
St John’s Water Dogs storlek varierade från medel till stor, var kraftfull, kompakt och stabil. Pälsen varierade från slät till en längre, tjockare päls. Många av St John’s hundar hade vit bläs och större vita partier som nu endast återfinns i Newfoundland och Landseer raser.
se Rasstandard
by: Sir Edwin Henry Landseer 1856